Esku

Det är konstigt att när jag behöver skriva av mig hur mycket som hellst, då får jag skrivkramp.
Har suttit i någon timme och immat på glasrutan och skrivit ett ord om och om igen. Imma, skriva, sudda. Imma, skriva, sudda. Ett ord.

Det där fula ordet.
Ett missbrukat ord.
Ett underbart ord.
Ett ord som betyder för mycket,
 men ändå har tappat sin mening.
Du vet, det ordet.

Fast egentligen vet jag inte om det är värt det.. Men det kan man ju aldrig veta förens efteråt. Kanske lyckas jag forma det till en vacker cirkel, utan slut. Åh, snälla låt det bli en cirkel... Men så ostadig som jag är på handen blir det väl bara ett streck. Ett streck med ett tvärt slut. Ett slut där man helt glömt hur strecket började. Åh, snälla låt det inte bli ett streck... Fast jag kanske inte borde tänka på hur teckningen slutar nu, utan på att den faktiskt har börjat. Och sen får jag väl rita och rita och hoppas på att det fortsätter tills bläcket tar slut. Annars får jag väl acceptera att teckningen är klar. Att det är färdigt. Och så får jag sätta upp den på väggen och vara glad över det jag faktiskt fick vara med om.

Jag ska fan slänga min eviga cirkel, och välkommna början på något nytt.