.1.0.9.0.
Tills du påminde mig..
.0.3.2.7. - 2
Du rycker mig till dig,
och håller mig kvar.
Bland dom som vi glömde,
när vi aldrig ger och bara tar.
Fixerade vid tiden vi förlorat,
blinda för det vi har kvar.
Och allt har tappat sitt värde,
men din kram är det bästa jag har.
Så varför släppte jag taget?
.0.3.2.7.
När jag första gången framkallade bilder jag plåtat med en polares plastiga gamla analoga kamera kunde jag inte riktigt förstå vad det var jag gillade så fruktansvärt mycket med dom. Men nu i efterhand, efter att ha sett bilderna ett par gånger, förstår jag.
Att kameran inte var helt tight i listerna, att alla maskinproducerade plastdelar inte riktigt klaffar precis som dom ska. Det gjorde dessa bilder helt perfekta för mig. Små felaktiga ljusstrimmor, späckliga färger, smått oskarpt och nu efter ett tag ganska tummade, utslitna kanter. Att det som inte är helt perfekt, det i sig kanske blir något på gränsen till det..
Kanske därför vågar jag starta en blogg, för trots små stavfel, konstigt uppbyggda meningar, fundamentali och heltöntiga inlägg, kan det för någon annan bli helt perfekt.
