.8. -4

Hur kommer det sig att jag kan springa hur långt som helst,
för att förvandla allt det du sagt till någon slags sanning,
när du ändå bara gör mig till en dålig ursäkt?

miljoner

rêve sur moi, 
pendant un certain temps, 
je vais être belle.

.8.9. -3

Sous votre plafond,
je ne suis pas ce que,
je veux être je sius ce que vous m'a rendu,
mais les étoiles voyent à travers moi.

Tu es mon étolie..

.8.9. -2

And so I scream your name,
hit all the walls,
just to echo back the same.

But I tell you,
I'll keep screaming
til' it echoes around the world.
Yeah I'll keep screaming,
even if I never will be heard.

.2.0.

Jag ser dig,
även om du inte
ser mig

.8.9.7.- 2

Känslan av att dra på sig sina gamla ingådda converse,
efter att ha provat ett par obekväma finskor,
så rätt känns det med dig.


9!

You're my heroic powers,
you turn my minutes in tu hours

you make me transparant when looks could kill,
you're my adrenalin when everything's lost but the thrill.

You're my escape plan when the building burns,
you're my sight when the mist covers the turns.

You make me,
(and finally I am).


.0.3.2.7.- 4

Två använda oboykoppar, en obäddad säng, ett busskort, en spretig tandborste, bakgrundsbild, ett par handukar lite strött slängda på golvet, internethistoriken, kuddar som luktar dig, några dvder, lite lera på skorna, en bok, hårspray, ett dusin bilder i kameran, en nerpackad gitarr, några hårstrån och all jävla musik.

Allt pratar med mig.
Allt skriker åt mig.
"Här har hon varit men hon är inte längre kvar!"

Allt är tyst...

Och du finns överallt men inte här, där du borde vara.
 


.8.9.7.



you're the only one to cunjure my hidden wings..

.8. -3

Det är konstigt att när jag behöver skriva av mig hur mycket som hellst, då får jag skrivkramp.
Har suttit i någon timme och immat på glasrutan och skrivit ett ord om och om igen. Imma, skriva, sudda. Imma, skriva, sudda. Ett ord.


Det där fula ordet.
Ett missbrukat ord.
Ett underbart ord.
Ett ord som betyder för mycket,
 men ändå har tappat sin mening.
Du vet, det ordet.

.8.9.

Snart börjar jag rita ett streck.

Fast egentligen vet jag inte om det är värt det.. Men det kan man ju aldrig veta förens efteråt. Kanske lyckas jag forma det till en vacker cirkel, utan slut. Åh, snälla låt det bli en cirkel... Men så ostadig som jag är på handen blir det väl bara ett streck. Ett streck med ett tvärt slut. Ett slut där man helt glömt hur strecket började. Åh, snälla låt det inte bli ett streck... Fast jag kanske inte borde tänka på hur teckningen slutar nu, utan på att den faktiskt har börjat. Och sen får jag väl rita och rita och hoppas på att det fortsätter tills bläcket tar slut. Annars får jag väl acceptera att teckningen är klar. Att det är färdigt. Och så får jag sätta upp den på väggen och vara glad över det jag faktiskt fick vara med om.


 

Jag ska fan slänga min eviga cirkel, och välkommna början på något nytt. 

.8. -2

Frågan är inte ifall jag är en lögn,
frågan är hur fan du inte kunde se det..

.8.

När fan ska man någonsin räcka till..?
Är saknad en bra eller dålig känsla..?
Duger det att vara jag när jag inte gillar mig själv..?
Varför är det fel att kunna köpa lycka när det är lycka vi strävar efter..?
När får man ett värde..?
Hur mäter man hur mycket värd man är..?


.8.1.1.2. & .0.3.2.7.- 3

Arvika var det bästa jag varit med om på länge.
Hela festivalen kändes precis så som när jag var liten och jagade snöflingor på vägen hem från skolan. Alla så kallade problem flög all världens väg,

men dom var snälla och mötte mig i dörren när jag kom hem igen.


I need you so much closer..

Transatlantacism </3
så fruktansvärt vacker, men den gör så fruktansvärt ont..


.1.0.9.0.

Det är sjukt, det känns som jag har letat i evigheter och att jag för längesedan borde ha givit upp. Jag har letat så länge att jag till och med glömt vad jag letar efter.

Tills du påminde mig..

.0.3.2.7. - 2

Du rycker mig till dig,

och håller mig kvar.


Bland dom som vi glömde,

när vi aldrig ger och bara tar.


Fixerade vid tiden vi förlorat,

blinda för det vi har kvar.


Och allt har tappat sitt värde,

men din kram är det bästa jag har.

Så varför släppte jag taget?


.0.3.2.7.

När jag första gången framkallade bilder jag plåtat med en polares plastiga gamla analoga kamera kunde jag inte riktigt förstå vad det var jag gillade så fruktansvärt mycket med dom. Men nu i efterhand, efter att ha sett bilderna ett par gånger, förstår jag.

Att kameran inte var helt tight i listerna, att alla maskinproducerade plastdelar inte riktigt klaffar precis som dom ska. Det gjorde dessa bilder helt perfekta för mig. Små felaktiga ljusstrimmor, späckliga färger, smått oskarpt och nu efter ett tag ganska tummade, utslitna kanter. Att det som inte är helt perfekt, det i sig kanske blir något på gränsen till det..

Kanske därför vågar jag starta en blogg, för trots små stavfel, konstigt uppbyggda meningar, fundamentali och heltöntiga inlägg, kan det för någon annan bli helt perfekt.


Nyare inlägg
RSS 2.0