.8. -4
för att förvandla allt det du sagt till någon slags sanning,
när du ändå bara gör mig till en dålig ursäkt?
miljoner
.8.9. -3
je ne suis pas ce que,
je veux être je sius ce que vous m'a rendu,
mais les étoiles voyent à travers moi.
Tu es mon étolie..
.8.9. -2
hit all the walls,
just to echo back the same.
But I tell you,
I'll keep screaming
til' it echoes around the world.
Yeah I'll keep screaming,
even if I never will be heard.
.2.0.
även om du inte
ser mig
.8.9.7.- 2
Känslan av att dra på sig sina gamla ingådda converse,
efter att ha provat ett par obekväma finskor,
så rätt känns det med dig.
9!
You're my heroic powers,
you turn my minutes in tu hours
you make me transparant when looks could kill,
you're my adrenalin when everything's lost but the thrill.
You're my escape plan when the building burns,
you're my sight when the mist covers the turns.
You make me,
(and finally I am).
.0.3.2.7.- 4
Allt pratar med mig.
Allt skriker åt mig.
"Här har hon varit men hon är inte längre kvar!"
Allt är tyst...
Och du finns överallt men inte här, där du borde vara.
.8.9.7.
you're the only one to cunjure my hidden wings..
.8. -3
Har suttit i någon timme och immat på glasrutan och skrivit ett ord om och om igen. Imma, skriva, sudda. Imma, skriva, sudda. Ett ord.
Ett missbrukat ord.
Ett underbart ord.
Ett ord som betyder för mycket,
men ändå har tappat sin mening.
Du vet, det ordet.
.8.9.
Snart börjar jag rita ett streck.
.8. -2
frågan är hur fan du inte kunde se det..
.8.
När fan ska man någonsin räcka till..?
Är saknad en bra eller dålig känsla..?
Duger det att vara jag när jag inte gillar mig själv..?
Varför är det fel att kunna köpa lycka när det är lycka vi strävar efter..?
När får man ett värde..?
Hur mäter man hur mycket värd man är..?
.8.1.1.2. & .0.3.2.7.- 3
Hela festivalen kändes precis så som när jag var liten och jagade snöflingor på vägen hem från skolan. Alla så kallade problem flög all världens väg,
men dom var snälla och mötte mig i dörren när jag kom hem igen.
I need you so much closer..
Transatlantacism </3
så fruktansvärt vacker, men den gör så fruktansvärt ont..
.1.0.9.0.
Tills du påminde mig..
.0.3.2.7. - 2
Du rycker mig till dig,
och håller mig kvar.
Bland dom som vi glömde,
när vi aldrig ger och bara tar.
Fixerade vid tiden vi förlorat,
blinda för det vi har kvar.
Och allt har tappat sitt värde,
men din kram är det bästa jag har.
Så varför släppte jag taget?
.0.3.2.7.
När jag första gången framkallade bilder jag plåtat med en polares plastiga gamla analoga kamera kunde jag inte riktigt förstå vad det var jag gillade så fruktansvärt mycket med dom. Men nu i efterhand, efter att ha sett bilderna ett par gånger, förstår jag.
Att kameran inte var helt tight i listerna, att alla maskinproducerade plastdelar inte riktigt klaffar precis som dom ska. Det gjorde dessa bilder helt perfekta för mig. Små felaktiga ljusstrimmor, späckliga färger, smått oskarpt och nu efter ett tag ganska tummade, utslitna kanter. Att det som inte är helt perfekt, det i sig kanske blir något på gränsen till det..
Kanske därför vågar jag starta en blogg, för trots små stavfel, konstigt uppbyggda meningar, fundamentali och heltöntiga inlägg, kan det för någon annan bli helt perfekt.